Mysig Fredagkväll

Ja idag tog vi med oss Helene och gick och åt fredagsmiddagen på Pinchos, efter det så tog vi kaffet på maten hos Helene. En ritktigt mysig fredagkväll. Sa på vägen hem att den är nog min nya "billigare" favoritrestaurang, alla kan äta det de vill och man kan smaka lite av olika saker.

Annars är det sista veckan nu, känns ändå bra att komma tillbaka till jobbet och det sociala där.
Har känt mig lite ensam sista veckan fast jag har försökt få det sociala på olika håll, men det ensamma har känts här hemma. För M mår inte helt hundra och då drar han sig helt undan, kvar blir jag och Nikita sittandes i vardagsrummet. Tänk när T var lite mindre så hon iaf alltid ville umgås med sin mamma, det vill hon ju inte längre.

T sa härom dagen att hon läst ett inlägg om att känna sig ensam fast man är i samma rum som en annan och hon kommenterade att då är man ju inte ensam. Då försökte jag förklara känslan för henne, hur det kan vara när man känner sig ensam fast man har folk runt omkring sig. Pratade även med en vän om detta och hon kunde förstå det för när det är släktkalas får hennes sambo ofta migrän och inte kan följa med, hon är ju absolut inte ensam på ett släktkalas men känner sig ändå ensam för att han inte är där.

En timme i taget, en dag i taget, en månad i taget, ett år i taget, vi kommer klara det här, minut för minut.

Tänk på tiden innan...

När bloggen var det ställe där man kunde skriva av sig och kunde visa världen vad som hände hemma hos oss.
Nu är det alla andra sociala medier som fyller det rummet.

Sista dagen på den ordinarie semestern men börjar inte jobba förrän nästa söndag så det känns väldigt bra.
Har bara ett litet möte imorgon förmiddag som ska ta ungefär en timme. Så helt ok.

Semestern har varit lugn och behaglig med massa besök av min familj, pappa, bror, Systrar*3 med barn och respektive. Allt uppdelat på tre olika tillfällen.
Tea och jag tog även en liten campingtur med Katarina och Oliver och Agnes. Det var himla trevligt.

Våren har varit tuff och sommaren har fått komma därefter, att förlora vår Enzo var en av de svåraste sakerna som hänt i vår familj, han var liksom vår pusselbit och nu är inte pusslet helt längre. Det kommer att ta tid att läka. Men pusselbiten kommer alltid att fattas. Tur vi har haft Nikita på vägen som hjälpt oss vidare. Tog lång tid innan hon och jag kunde gå samma rundor som Enzo och jag gått sen han kom hit. Men nu kan vi göra det, ofta en tår i mina ögon men försöker fokusera på de goda minnena.

Idag är vädret nästan lite höstlikt ute, men känns inte ens som det varit någon riktig sommar än, blir det som förra året så kommer ju september bli fantastiskt, så vi får väl hoppas på det.

Får se om jag får ett ryck och faktiskt börjar skriva här, för jag vet ju att jag mår bra av det.
Ha det nu riktigt gott där ute, tror ju ingen läser här men ifall att det händer :)