En tung vecka....

Kanske tur att jag hade semester, eller så kanske det var just därför jag orkade känna efter.
Min stora krasch kom nog denna veckan. Har känt mig värdelös, otillräcklig, ful, dum, äcklig ja ni vet allt det där som kommer över en när man är där på botten. Men mest av allt har jag nog känt mig så sjukt ensam. Kom fram till att jag verkligen inte har någon att vända mig till när jag mår så här. Innan så fanns alltid M så jag kunde prata med honom, men just nu är han inte mottaglig alls, de vänner jag har runt mig har fullt upp med vad de har runt sig så de känner jag inte att jag kan lasta mer.
Så jag har inte fått något direkt gjort på hela veckan, det stressar mig också, allt det där jag behöver göra som hänger över mig.
Men nu har den här veckan gått och jag ska börja jobba igen, tror det kommer bli bra, jag får vara Sara som betyder något, jag har min plats på jobbet och jag är bra på mitt jobb.
Så nu glömmer jag den här veckan och tar nya tag och nästa vecka är jag fantastisk underbar och bara helt enkelt, den där Sara.

Saras svammel är väl väldigt passande på denna bloggen....

För det blir mest svammel!
Idag är en ledsen dag, mycket som snurrar. M har för första gången uttalat att han tvekar på mig, inte vad han vill utan att han är rädd att jag är på väg bort. Det absolut sista som jag vill, jag ser oss ju bli pensionärer ihop.
Tänker att det har att göra med allt som varit sista tiden och att jag uttalat med att hur mycket ska vi orka?
Men med det menar jag ju inte på varsitt håll utan tillsammans.
M har själv satt ett ord på oss tillsammans, vi är ett päppelträd, ett sånt där man satt ihop äpplen och päron på samma träd. Vi var två personer som växte ihop tillsammans till en enhet men vi är ändå varsin art. Fint tycker jag.
M började utbildning nu i veckan, hoppas verkligen att han ska orka med och klara av det. Men självklart ska det strula. Allt strular, jämt!
Det är tur att man har fina vänner, för utan dem hade inte M varit på utbildning nu, allt tack vare att någons syster känner någon som känner någon och alla blir förbannade och till slut leder det till att chefen på af får ett samtal, sen går allt undan väldigt fort.
Men sjukt att det är så det ska behöva vara. Varför ska inte M bara få allt lätt iaf 1 gång? Så i fredags fick han veta att han börjar utbildning som i måndags. Så helgen blev sömnlös och stressig, måndag morgon beger sig M till Lernia och där får han bara veta att han är anmäld på fel sätt men till rätt utbildning, så han fick snällt gå hem igen. För de kan inte bara säga att vi löser det under dagen så va kvar här du, nä utan hem kom en knäckt M.
Så vad gör de som inte har en sambo att komma hem och gråta ut hos, en sambo som säger att det här löser vi och tar med sig honom till AF för att rätta till misstaget som hans handläggare gjort. Även vara hans öron och mun, berätta för handläggaren att det är sånt här som inte får hända för M, det förstör så sjukt mycket. Tänk alla de som bara sitter hemma och inte har någon, de måste lita på systemet, det systemet som inte alls fungerar, som inte ser att bakom varje individ finns en människa, och alla har vi olika förutsättningar för att klara vardagen. Detta gör mig så ledsen och frustrerad.

Så nu har jag svamlat färdigt för just nu, ska nog ta mig ut i det fina vädret, eller iaf cykla till gymmet. Sen blir det lekdejt med Nikita och en liten boxerkille som heter Lukas, ska bli väldigt roligt.

Ha det gott!
Kram S

Livet som sambo till en man med diagnos....

Det är en riktigt utmaning....Men vi klarar det.
Livet springer på i rask takt, men just nu är vi på lite sparlåga.
M vet bara vad han ska göra fram till sista september och ingen som håller honom informerad, vilket gör att hans liv är helt upp och nervänt just nu och energin är på noll. Kan tänka mig att mycket som stressar är ju att inte ens om och vad han får för pengar efter sista september är säkert.
Så vinna på lotto kanske hade varit en idé. Men då måste man spela först också.

Gör mig så ledsen att stå bredvid och inte kunna hjälpa honom för jag kan ju inte få de där människorna på Af att fatta vad M's diagnos faktiskt handlar om. Det finns trots allt nerskrivet och en plan för hur M behöver ha information och hur hans vardag ska fungera och ändå svarar de inte ens på mail och inte hör de av sig heller. M fick ny handläggare i juli och har ff inte hört ett ända ord från honom. Så j-a dåligt!

Så vi kämpar oss fram en dag i taget och tiden får utvisa vad som händer, men jag känner att vi behöver veta nu för att vi ska få vårt liv och framförallt M´s liv att fungera igen.

Annars så åker jag på kurs imorgon och kommer hem på onsdag, ska bli väldigt intressant, det är en fackkurs om arbetsrätt och lagar.
Behöver lite nytt i huvudet nu, för har fått lite känslan av att jag stampar just nu.

Ha det gott!
//Sara

Mysig Fredagkväll

Ja idag tog vi med oss Helene och gick och åt fredagsmiddagen på Pinchos, efter det så tog vi kaffet på maten hos Helene. En ritktigt mysig fredagkväll. Sa på vägen hem att den är nog min nya "billigare" favoritrestaurang, alla kan äta det de vill och man kan smaka lite av olika saker.

Annars är det sista veckan nu, känns ändå bra att komma tillbaka till jobbet och det sociala där.
Har känt mig lite ensam sista veckan fast jag har försökt få det sociala på olika håll, men det ensamma har känts här hemma. För M mår inte helt hundra och då drar han sig helt undan, kvar blir jag och Nikita sittandes i vardagsrummet. Tänk när T var lite mindre så hon iaf alltid ville umgås med sin mamma, det vill hon ju inte längre.

T sa härom dagen att hon läst ett inlägg om att känna sig ensam fast man är i samma rum som en annan och hon kommenterade att då är man ju inte ensam. Då försökte jag förklara känslan för henne, hur det kan vara när man känner sig ensam fast man har folk runt omkring sig. Pratade även med en vän om detta och hon kunde förstå det för när det är släktkalas får hennes sambo ofta migrän och inte kan följa med, hon är ju absolut inte ensam på ett släktkalas men känner sig ändå ensam för att han inte är där.

En timme i taget, en dag i taget, en månad i taget, ett år i taget, vi kommer klara det här, minut för minut.

Tänk på tiden innan...

När bloggen var det ställe där man kunde skriva av sig och kunde visa världen vad som hände hemma hos oss.
Nu är det alla andra sociala medier som fyller det rummet.

Sista dagen på den ordinarie semestern men börjar inte jobba förrän nästa söndag så det känns väldigt bra.
Har bara ett litet möte imorgon förmiddag som ska ta ungefär en timme. Så helt ok.

Semestern har varit lugn och behaglig med massa besök av min familj, pappa, bror, Systrar*3 med barn och respektive. Allt uppdelat på tre olika tillfällen.
Tea och jag tog även en liten campingtur med Katarina och Oliver och Agnes. Det var himla trevligt.

Våren har varit tuff och sommaren har fått komma därefter, att förlora vår Enzo var en av de svåraste sakerna som hänt i vår familj, han var liksom vår pusselbit och nu är inte pusslet helt längre. Det kommer att ta tid att läka. Men pusselbiten kommer alltid att fattas. Tur vi har haft Nikita på vägen som hjälpt oss vidare. Tog lång tid innan hon och jag kunde gå samma rundor som Enzo och jag gått sen han kom hit. Men nu kan vi göra det, ofta en tår i mina ögon men försöker fokusera på de goda minnena.

Idag är vädret nästan lite höstlikt ute, men känns inte ens som det varit någon riktig sommar än, blir det som förra året så kommer ju september bli fantastiskt, så vi får väl hoppas på det.

Får se om jag får ett ryck och faktiskt börjar skriva här, för jag vet ju att jag mår bra av det.
Ha det nu riktigt gott där ute, tror ju ingen läser här men ifall att det händer :)